Business istället för bistånd

Biståndet står inför ett systemskifte

Nedanstående skrev jag som ledare i ETC Nyhetsmagasin 9 april. Den har blivit ännu mer aktuell eftersom regeringen nu beslutat en ny strategi för humanitärt bistånd där man fortsätter sin “reformering” av biståndet till en verktyg för svenska intressen. Bortsett från det oetiska i förhållningssättet gör det också situationen mycket svår för Sida och dess personal som skall definiera vad som är “svenska intressen”. Läs mer i Global Bar och i veckans drev.

---

Den nya regeringen började, i trumpsk stil, men innan Trump (!), med en rad ogenomtänkta beslut på biståndsområdet. Avtal med det svenska civilsamhällets biståndsorganisationer revs upp, vilket gjorde att dessa tvingades avsluta samarbeten – och rasera decennier av förtroendebyggande – med partnerorganisationer i biståndsländer. Med enbart israeliska uppgifter som grund frös regeringen i oktober 2023 anslagen till FN:s organ för palestinska flyktingar, UNWRA, som sedan 1949 har försäkrat palestinska flyktingar utbildning, hälsovård och annan samhällsservice. Man återupptog stödet under 2024 för att slutligen helt sluta stödja UNWRA 2025 – trots att i princip alla biståndsorganisationer som verkar i Gaza menar att UNRWA är garanten för att kunna leverera stöd.

Men regeringens biståndspolitik har också en tydlig agenda Den formuleras i strategin, Bistånd för en ny era – Frihet, egenmakt och hållbar tillväxt i december 2023. Där framgår att biståndet tydligare ska kopplas till handel och svensk affärsverksamhet. Detta förstärks genom att ansvarigt statsråd är både bistånds- och utrikeshandelsminister. Att utforma svenskt bistånd till någon sorts näringspolitik eller riktade stöd till svenska företag minskar dock mottagarnas egenmakt och leder till mindre effektivitet. Det är dessutom moraliskt förkastligt.

Sammanlagt tas 4,4 miljarder kronor från biståndsbudgeten till migrations- och integrationskostnader. En del av dessa utgifter bryter mot OECD:s regler för vad som skall räknas som internationellt bistånd. Regeringens strategi är också att man skall använda biståndet som en hävstång i migrationsfrågor bland annat för att förenkla utvisningar och återvandring. Pengar som skulle gått till att ge stöd till världens mest utsatta går istället till att kasta ut människor från Sverige.

Regeringen vill också öka styrningen och kontrollerna av biståndet. Det låter kanske bra, men den allt hårdare styrningen gör att biståndsorganisationer behöver ägna allt mer tid åt kontroll och formalia. Jag jobbade själv med bistånd under ett par årtionden, främst i form av utveckling av institutioner och marknader för småbönder. Ständigt nya policies och styrningsprinciper påbjöds uppifrån, de flesta till ingen som helst nytta. Alla kraven uppifrån motverkar också det lokala ägarskap som biståndet påstås sträva efter. Det är inte målstyrning i New Public Management-stil som är receptet för utveckling vare sig i skolan, svensk glesbygd eller i ett fattigt land. Istället behövs fokus på processer, människors kreativitet, lyhördhet och flexibilitet.

Biståndsanslaget minskar nu gradvis. Från att ha motsvarat ungefär 1 procent av bnp under lång tid till att krypa under ”skammens gräns” på 0,7 procent 2028. Visst kan man delvis hålla med om att det inte bara handlar om pengar utan att det viktigaste är att biståndet är effektivt. Men jag hör inte samma argument vad gäller försvarssatsningar eller på andra politikområden.

Med de mycket stora satsningarna på upprustning som nu föreslås krävs det inte mycket fantasi för att se var en del av pengarna skall komma ifrån, och finansministern har redan vid flera tillfällen nämnt minskat bistånd i samband med försvarssatsningar. Hon är inte ensam. I Storbritannien har labourregeringen också aviserat en kraftig minskning av biståndet, från 0,5 procent till 0,3 procent av bnp, för att delfinansiera ökningen av försvarsbudgeten. USA:s slakt av biståndet ska har lämnat enorma behov som givetvis inte Sverige ensamt kan täcka upp. Men vi kan göra något.

Bistånd handlar också om oss. Då syftar jag inte på själviska argument som att “vi måste stödja folk på plats så att de inte kommer hit” eller “vi måste stödja de fattiga länderna så att inte Kina och Ryssland kommer flytta fram sina positioner”. Jag tänker istället på de omoderna begreppen solidaritet och medmänsklighet. Sverige är fortsatt ett rikt land. Det är självklart för oss att vi satsar betydande resurser på att hjälpa dem som har det svårt i Sverige. Det är rimligt att lägga åtminstone en procent av samhällets inkomster på att hjälpa de fattiga i andra länder. Enprocentsnivån behöver återupprättas så snart som möjligt – innan ännu mer fuskas bort eller blir till granater och minor.