EU: hinder eller en hjälp för en rättvis omställning?
Det är svårt att få fram nyanser i debatten om EU:s miljö- och klimatpolitik. Mycket av debatten är polariserad så att om man gillar det som den förra kommissionen drev så är man vänster och miljövänlig, medan man är höger och miljövidrig om man var emot. Nu när den nya kommissionen, med samma ordförande, rullar tillbaks en del av initiativen skall man plötsligt byta fot. Få debattörer förmår lyfta frågorna till ett mer principiellt plan som också tar hänsyn till maktförhållanden, insititutioner och det ekonomiska system som EU i allra högsta grad strävar efter att upprätthålla.
I kapitlet: ”EU green transition as a barrier for socioecological transformations - Deradicalizing transformations, degrowth, decoloniality, and justice in the EU’s green politics skriver Sabaheta Ramcilovic-Suominen att EUs gröna politik snarast är ett hinder för en verklig förändring eftersom den strävar efter att upprätthålla ett system som bygger på fortsatt ökad resursförbrukning. Ytterligare ett hinder är EU:s rigida och teknokratiska funktionssätt:
”One can conclude that as currently designed, practiced, and institutionalized, EU green politics, including the EU ambition to dominate the decarbonization process, represent an impediment rather than a driver for socioecological transformations and change. The EC’s rigid, technical, hierarchical, and siloed ways of working are not conducive to change, let alone anti-hegemonic change.”
EU har i teorin anammat subsidiaritetsprincipen som går ut på att beslut skall tas så nära människor som möjligt. Men i praktiken åsidosätts den helt konsekvent. Orsaken till att den inte genomförs är att principen om fri handel väger så mycket tyngre och att det finns en inneboende strävan efter ökad överstatlighet i EU-projektet uttryckt i det centrala begreppet ”ever closer union”.
Jordbrukspolitiken är ett utmärkt exempel. Som systemet ser ut i dag finns det en gemensam jordbrukspolitik där EU fastställer tullar, en rad regler på jordbruksområdet (djurvälfärd, livsmedelsregler, godkännande av bekämpningsmedel, kvävebelastning) samt de mycket omfattande stöden. Det enda verkliga skälet till denna gemensamma jordbrukspolitik är att man är orolig för att några länder på olika sätt skulle stödja sitt lantbruk mer än andra eftersom det skulle leda till orättvis konkurrens. Svenska lantbruksorganisationer, som i största allmänhet brukar klaga på överhetens alla regleringar stöder i stort den gemensamma jordbrukspolitiken, orsaken är att man är rädd för att en nationell jordbrukspolitik skulle stödja jordbruket mindre (det var samma orsak till att stödde det svenska EU-medlemskapet). Effekten av allt detta är att EU beslutar om massor av saker som bättre kunde beslutas närmare de som gör jobbet, och att massor av pengar skickas in till EU för att sedan delas ut igen – efter avdrag för alla de kostnader som det innebär att administrera stöden. EU-kommissionens alla regler skapar samtidigt en byråkratisk härdsmälta som inte gör någon glad, utom de konsulter och byråkrater som lever av systemen. Så nu söker EU föra tillbaks en del av makten över jordbruksstöden till medlemsländerna inom ramen för ett så kallat förenklingsarbete.
En sådan blygsam åternationalisering stöder dock på patrull från både lantbruks- och miljölobbyn. Den förra för att man är besatt av rättvis konkurrens och höga stöd. De andra för att de gillar EU:s all regleringar. Lustigt nog är Renew Europe, där Centerpartiet ingår en av de starkaste motståndarna till en ”åternationalisering” av jordbrukspolitiken. Detta trots att: ”Centerpartiet kommer konsekvent, inom alla områden och på alla nivåer, att verka för decentralisering av beslut så att människor kan öka makten över sina liv. Decentralisering handlar om att flytta makten närmare människors vardag.”
Jag skrev en ledare i ETC Nyhetsmagasin 2 juli (nedan), som tog upp ”miljörrörelsens” inställning till EU där jag pläderar för att en omställning måste grundas i folks vardag och erfarenheter och inte på abstrakta regler uppifrån. Med miljörörelsen menar jag givetvis miljöorganisationer, men också de politiska partier som har ett starkt miljöfokus, samt opinionsbildare som driver miljöfrågor, ingen nämnd ingen glömd.
Miljörörelsen var ursrungligen mycket tveksam till EU eftersom Sverige i många fall hade hårdare lagstiftning än EU. Men det ändrades. Med den förra kommissionens hyperenergiska miljö- och klimatlagstiftning under den gröna given blev EU, med Ursula von der Leyen i spetsen, snarast helgonförklarat av stora delar av miljörörelsen. Detta förstärktes när vi fick vår nuvarande regering, som visat ett sådant stort ointresse för miljö- och klimatfrågor.
Miljörörelsens okritiska EU-kramande var dock kortsiktigt och slår nu tillbaks. Det första misstaget var att man omfamnade bilden av att det är ”lönsamt” med miljö- och klimatåtgärder. Detta har varit en grundbult i den gröna given. I förarbetena till EU:s naturrestaureringslag påstås till exempel att naturrestaurering är lönsam och att man får åtta kronor igen för varje satsad krona. Den nödvändiga restaureringen av naturen kommer att leda till minskade kostnader i framtiden, men det allt annat än kortsiktigt lönsamt, särskilt inte för de som idag utnyttjar den natur som skall restaureras. Att använda lönsamhet som argument förstärker i längden det ekonomiska tänkesätt och system som driver mycket av miljöförstöringen.
Verkligheten är att det endast är en mindre del av miljö- och klimatåtgärderna — främst sådana som handlar om effektivisering — som är lönsamma i företagsekonomisk bemärkelse. Den nya EU-kommissionen och det nya parlamentet har insett detta och i deras värld trumfar militär säkerhet och ekonomisk tillväxt över miljö och klimat.
Stora delar av miljörörelsen har också alltför lättvindigt, för den goda sakens skull, avfärdat saklig kritik mot miljö- och klimatlagarnas många brister. De administrativa kraven i lagarna är ofta mycket resurskrävande och gynnar därmed stora aktörer, samtidigt som regleringarnas egentliga syften försvinner i ett töcken av processer och dokumentation. Avskogningsförordningens krav på dokumentation och spårbarhet innebär exempelvis en omfattande byråkrati till ingen nytta i Sverige och är ett rent dråpslag mot småskaliga producenter av exempelvis kaffe och kakao i fattiga länder. EU:s krav på hållbarhetsrapportering lägger en orimlig börda på små företag.
I många fall fastnar miljörörelsens agerande i det mediala politiska spelet. I fallet med naturrestaureringslagen la miljörörelsen mycket krut på striden om hur många procent av naturen som skulle restaureras. Den avgörande frågan om hur restarureringen ska finansieras berördes knappt, trots att vi alla vet att ofinansierade politiska mål mycket sällan uppfylls, särskilt inte när de kostar väldigt mycket. Frågan om vad restaurering egentligen betyder — något som är långtifrån självklart — lämnades också i mångt och mycket obesvarad, vilket leder till att den svenska regeringen nu kan mygla bort det mesta. Att lagen uttryckligen ger försvarsintressen och energiproduktion prioritet över naturrestaurering borde också ha kritiserats, inte minst med tanke på den pågående upprustningen.
Genom att stödja tanken att EU-lagar ska tvinga regeringen, företag eller folk i allmänhet att agera miljövänligt, och samtidigt stödja en falsk bild av att det är lönsamt har miljörörelsen bäddat för den backlash som är synlig nu i såväl EU som Sverige. Vi behöver konkreta lagar som gör skillnad här och nu än snarare än de byråkratiska monster som präglat EU:s gröna giv och delar av klimatsatsningarna. En betydligt skarpare kemikalielagstiftning med utfasning av evighetskemikalier som PFAS och biocider i jordbruket borde exempelvis ha hög prioritet.
Det i längden viktigaste är en folklig mobilisering för miljö och klimat. Som ordförande för Naturskyddsföreningen i Uppsala, Eric Grund, uttryckte det i ett nyhetsbrev nyligen: ”Nu är det viktigare än någonsin att agera rättvist på det lokala planet. Vi bör åtminstone ta hand om miljön där vi bor och leva på ett sätt som är både miljö- och människovänligt.”
Genom ett lokalt folkligt engagemang kan vi bygga en miljörörelse som grundas i människors vardag och behov. Detta är en mer långsiktig strategi än styrning uppifrån och gör att nödvändiga lagar, skatter och andra regleringar kan få legitimitet och därmed vara långsiktigt hållbara.