Det är väl åtminstone en sak i detta som inte stämmer: "För kapitalet som ständigt kräver avkastning är det inte heller ett alternativ att vila i madrassen, utan det kommer rastlöst att starta nya resurskrävande verksamheter, för att få avkastning på kapitalet."
Det allra mest lönsamma nuförtiden, i den nordatlantiska världen, är ren spekulation. Att göra pengar på pengar, på fastigheter, på patent & copyright, på monopol på infrastrukturer, på regeringskontrakt. Den enda rentiärverksamhet som sannerligen ökar slöseriet är att göra pengar på råvaror.
Alla dessa sätt att tjäna pengar på att ta ut tull av användarna är mycket lönsammare än att producera, enligt Brett Christophers: Rentier capitalism, Verso 2020. För Sveriges del kan man hänvisa till fastighetsbranschen: det byggs väldigt lite, men priserna på bostäder går bara upp och upp, till glädje för bankerna och dom som investerade tidigt. Bankerna står, apropå det, för mer än hälften av Sveriges företagsvinster enligt Markus Kallifatides & Claes Belfrage: Finansialiseringen av Sverige, Katalys 2017.
Jag föreslår inte att vi ska ha mer sånt, det har nästan lika motbjudande effekter som det gammaldags slöseriet på råvaror. Men rätt ska vara rätt.
Utöver det jag skrev nedan så gäller ju också sambandet att om finanskapitalet dränerar de produktiva sektorerna på pengar kommer ju både produktionen och konsumtionen att minska på aggregerad nivå. Efersom det bevisligen inte är fallet måste det trots allt finnas tillräckliga flöden tillbaks för att hålla igång produktionen.
Nej, men min poäng är att kapitalet inte strävar efter maximal produktion utan efter maximal vinst. Kan man göra vinst utan produktion, så mycket bättre.
Och hittills har ju rentieriseringen lett till minskad tillväxt i alla fall. Och mycket av den tillväxt som är består i uppskrivna värden på sånt som redan är producerat.
Jan, Jag förstår det som att din invändning är mot bisatsen i meningen "utan det kommer rastlöst att starta nya resurskrävande verksamheter,". Jag vill nog hävda att det trots allt är så på systemnivå.
Finansiella transakationer handlar mest om byte mellan kapitalister av olika slag och detta torde, på sikt, vara ett nollsummespel. En reell ökning av det finansiella kapitalet kan på sikt bara ske genom att det produceras mer.
Det hindrar inte att det under kortare perioder kan framstå som att det finansiella kapitalet faktiskt skapar mervärden, och att finanskapitalet snarare tar resurser från den produktiva sektorerna istället för att investeras i ny produktion. Bostäder som du nämner är ju ett sådant exempel där de till synes kan gå upp under lång tid och innebär en avsevärd förmögenhetsackumulation. Blair Fix har skrivit en intressant artikel om detta, https://economicsfromthetopdown.com/2024/08/22/from-commodity-to-asset-the-truth-behind-rising-house-prices/
Man kan också vända på resonemanget och säga att om det nu är så att det finansiella kapitalet faktiskt tar kapital, utan att det återinvesteras, i de produktiva sektorerna, så leder det till att de måste producera mer. Och det är väl det senare some är mer sannolikt. Sedan är det ju heller inte så att de rikedomar som skapas i finanssektorn inte används utan mycket konsumeras ju förr eller senare, i vilket fall det också orsakar resursförbrukning. Det är ju ungefär som skatter, med skillnaden att skatter, i alla fall i teorin, omfördelas genom demokratiska beslut.
Slöseri är ju ett historiskt vanligt förekommande sätt att göra av med ackumulerade överskott. Ett annat är att bygga pyramider och katedraler....
Dert är visserligen sant att den lilla överklassen superkonsumerar. Men, som någon, minns inte vem, konstaterade apropå finansialiseringes tendens att sänka efterfrågan kan man inte konsumera tusen armanikostymer. Det mesta hopas ändå i fiktiva värden dvs fordringar.
Det kan möjligen vara så att detta teoretiskt sett kräver ökad produktion för att inte systemet ska haverera. Men om det nu havererar? Att rentierisering har lett till ekonomiers sammanbrott är ju inget nytt fenomen. Charles Kindleberger, George Modelski, William Thompson och Bas van Bavel har sammantaget beskrivit såna fenomen från det abbasidiska kalifatet och framåt.
Det är väl åtminstone en sak i detta som inte stämmer: "För kapitalet som ständigt kräver avkastning är det inte heller ett alternativ att vila i madrassen, utan det kommer rastlöst att starta nya resurskrävande verksamheter, för att få avkastning på kapitalet."
Det allra mest lönsamma nuförtiden, i den nordatlantiska världen, är ren spekulation. Att göra pengar på pengar, på fastigheter, på patent & copyright, på monopol på infrastrukturer, på regeringskontrakt. Den enda rentiärverksamhet som sannerligen ökar slöseriet är att göra pengar på råvaror.
Alla dessa sätt att tjäna pengar på att ta ut tull av användarna är mycket lönsammare än att producera, enligt Brett Christophers: Rentier capitalism, Verso 2020. För Sveriges del kan man hänvisa till fastighetsbranschen: det byggs väldigt lite, men priserna på bostäder går bara upp och upp, till glädje för bankerna och dom som investerade tidigt. Bankerna står, apropå det, för mer än hälften av Sveriges företagsvinster enligt Markus Kallifatides & Claes Belfrage: Finansialiseringen av Sverige, Katalys 2017.
Jag föreslår inte att vi ska ha mer sånt, det har nästan lika motbjudande effekter som det gammaldags slöseriet på råvaror. Men rätt ska vara rätt.
Utöver det jag skrev nedan så gäller ju också sambandet att om finanskapitalet dränerar de produktiva sektorerna på pengar kommer ju både produktionen och konsumtionen att minska på aggregerad nivå. Efersom det bevisligen inte är fallet måste det trots allt finnas tillräckliga flöden tillbaks för att hålla igång produktionen.
Nej, men min poäng är att kapitalet inte strävar efter maximal produktion utan efter maximal vinst. Kan man göra vinst utan produktion, så mycket bättre.
Och hittills har ju rentieriseringen lett till minskad tillväxt i alla fall. Och mycket av den tillväxt som är består i uppskrivna värden på sånt som redan är producerat.
Jan, Jag förstår det som att din invändning är mot bisatsen i meningen "utan det kommer rastlöst att starta nya resurskrävande verksamheter,". Jag vill nog hävda att det trots allt är så på systemnivå.
Finansiella transakationer handlar mest om byte mellan kapitalister av olika slag och detta torde, på sikt, vara ett nollsummespel. En reell ökning av det finansiella kapitalet kan på sikt bara ske genom att det produceras mer.
Det hindrar inte att det under kortare perioder kan framstå som att det finansiella kapitalet faktiskt skapar mervärden, och att finanskapitalet snarare tar resurser från den produktiva sektorerna istället för att investeras i ny produktion. Bostäder som du nämner är ju ett sådant exempel där de till synes kan gå upp under lång tid och innebär en avsevärd förmögenhetsackumulation. Blair Fix har skrivit en intressant artikel om detta, https://economicsfromthetopdown.com/2024/08/22/from-commodity-to-asset-the-truth-behind-rising-house-prices/
Man kan också vända på resonemanget och säga att om det nu är så att det finansiella kapitalet faktiskt tar kapital, utan att det återinvesteras, i de produktiva sektorerna, så leder det till att de måste producera mer. Och det är väl det senare some är mer sannolikt. Sedan är det ju heller inte så att de rikedomar som skapas i finanssektorn inte används utan mycket konsumeras ju förr eller senare, i vilket fall det också orsakar resursförbrukning. Det är ju ungefär som skatter, med skillnaden att skatter, i alla fall i teorin, omfördelas genom demokratiska beslut.
Slöseri är ju ett historiskt vanligt förekommande sätt att göra av med ackumulerade överskott. Ett annat är att bygga pyramider och katedraler....
Dert är visserligen sant att den lilla överklassen superkonsumerar. Men, som någon, minns inte vem, konstaterade apropå finansialiseringes tendens att sänka efterfrågan kan man inte konsumera tusen armanikostymer. Det mesta hopas ändå i fiktiva värden dvs fordringar.
Det kan möjligen vara så att detta teoretiskt sett kräver ökad produktion för att inte systemet ska haverera. Men om det nu havererar? Att rentierisering har lett till ekonomiers sammanbrott är ju inget nytt fenomen. Charles Kindleberger, George Modelski, William Thompson och Bas van Bavel har sammantaget beskrivit såna fenomen från det abbasidiska kalifatet och framåt.