Vi måste prata om handel

En lagom dos av protektionism är ett bra vaccin mot sårbarhet, och är ett verktyg för att återta kontroll över vår miljö och villkoren för både arbetare, företag och konsumenter

I Sverige är reflexen att vara mot det som ens fiender är för och för det som fienden är mot väldigt stark och de flesta verkar oerhört rädda för att hamna på “fel sida” i debatten. Jag antar att det är en del av vår konformism, som förvisso inte bara har nackdelar. Men i tider av omvälvning är konformismen särskilt skadlig. Tyvärr verkar omvälvningar och yttre hot leda till ännu mer konformism. Vi behöver en debatt om fördelarna och nackdelarna med ett mycket stort handelsberoende där valet givetvis inte står mellan en helt oreglerad handel och total autarki. Jag skrev nedanstående ledare i ETC Nyhetsmagasin den 30 april.

Trumps sanslösa tullar, vad som nu blir av dem, har lett till en massiv kör för frihandel och det är svårt för några avvikande åsikter att höras. Frihandel var redan från början ett kapitalistiskt projekt, där det handlade om att få köpa billiga råvaror och mat till arbetskraften och att kunna sälja på en större marknad. Till detta lades senare ett frihetsprojekt, där tankar och människor kunde röra sig fritt, samt ett politiskt projekt där man skulle lösa problem på global nivå och där universella mänskliga rättigheter formulerades. Många trodde att man skulle kunna reglera kapitalets makt på en överstatlig nivå, genom EU eller rent av FN.

Globaliseringen har de senaste årtiondena drabbats av en rad bakslag, som tanke, som politik och som ekonomiskt paradigm. Finanskrisen 2008/09 och pandemin visade att ett hyperintegrerat ekonomiskt system har stora risker. USA:s blockering av Världshandelsorganisationens, WTO, konfliktlösning sedan 2019 och att ländernas klimatåtgärder inte alls uppfyller kraven i Parisavtalet, för att inte tala om Rysslands invasion av Ukraina visar att andra intressen går före den globala samhörigheten.

Tanken att ekonomisk integration och kapitalism skulle skapa demokrati visade sig vara en illusion. Demokratin i världen är snarare på tillbakagång även där den tidigare fanns och integrationen av Kina och Ryssland i det globala handelsystemet har knappast gjort dem friare. Nationalismen inom EU är mer uttalad än den var innan EU:s fria marknad etablerades.

Det är numera väldigt få som driver frågan om människors rätt att flytta dit de vill utan fri rörlighet gäller nu bara produkter och kapital samt de människor som har kapital. Istället för att globaliseringen skulle ge stater större möjlighet att reglera de stora företagen har dessa fått formella verktyg att styra stater, för att inte tala om alla deras informella möjligheter att styra och ställa.

För miljön har frihandeln inneburit en ökad belastning och handeln är en av de största källorna till utsläpp av växthusgaser. Till de stora utsläppen från flyg och sjöfart kan läggas alla landtransporter som sker från de få enorma hamnarna och allt stål och annan infrastruktur som behövs för fartygen och vägnäten som kopplar ihop dem. Sist, men kanske viktigast av allt, är effekten av den ökade totala konsumtion som är själva poängen med frihandeln.

Inte ens i paradgrenen ekonomisk utveckling har frihandel levererat några spektakulära resultat. År 2001 var det 1,7 miljarder människor som levde på mindre än 2,15 dollar om dagen. År 2024 var det lika många människor som levde på mindre än 3,65 dollar per dag. Under samma period ökade världens BNP med 48 000 miljarder dollar. Det betyder att för varje hundra kronor som BNP ökade gick ungefär två kronor till de fattigaste 1,7 miljarder människorna. Arbetarklassen i höginkomstländerna har inte heller sett mycket av den enorma tillväxten i ekonomin.

Inte ens under sin höjdpunkt kring millennieskiftet var handeln så fri som man kan tro. På livsmedelsområdet har nästan alla länder upprätthållit olika former av stöd och tullar, och allra mest de länder som i övrigt är stora anhängare av globaliseringen som Norge, Japan, Sydkorea, USA, Kanada, och EU. De klimattullar som EU nu inför är rimliga, men samma argumentation kunde givetvis föras för att försvara de europeiska arbetsvillkoren, miljökraven eller vilket behjärtansvärt ändamål man än har. Joe Bidens massiva stödpaket till amerikansk omställning och EU:s tullar på kinesiska elbilar är andra exempel på protektionism som fanns innan Trump började svinga.

Detta är inte ett tillfälle att blint försvara frihandeln. Det vore bättre och intellektuellt hederligare att ta ett steg tillbaka och diskutera vad i globaliseringen som är värt att kämpa för och vad som faktiskt bara gynnar kapitalet och skadar miljön. Valet står givetvis inte mellan en helt oreglerad handel och ingen handel alls, båda är orealistiska och icke önsvärda. Lika litet som att en ohämmad kapitalism är bra för Sverige är den bra för världen. En lagom dos av protektionism är ett bra vaccin mot sårbarhet, och är ett verktyg för att återta kontroll över vår miljö och villkoren för både arbetare, företag och konsumenter. Kort och gott vilket samhälle vi vill bygga.