En lagom dos av protektionism är ett bra vaccin mot sårbarhet, och är ett verktyg för att återta kontroll över vår miljö och villkoren för både arbetare, företag och konsumenter
Det finns ett viktigt skäl för frihandel, och det är stordriftsfördelarna. Att ha en stor fabrik för många fler kunder än de som finns i landet blir billigare än att var och en ska ha sin lilla. Men då måste man ju också kunna byta grejer med varann.
Men stordriftsfördelar finns inte inom jordbruket (annat än att storbonden kan ha politiska försänkningar), så där gäller inte detta argument. Där är det, som Keynes sa, bättre att ha produktion och konsumtion inom samma nationella organisation. Det är så att säga defaultlösningen om stordriftsfördelar inte finns.
Ytterligare ett skäl för frihandel kan vara att produktionskapaciteten är så hög att man gärna kan sälja lite till utlandet, eller så låg att man måste köpa från utlandet. Men det kan ju fixas med handelsavtal.
Jovisst finns det stordriftsfördelar, och redan Adam Smith påpekade att en fabrik behöver en större marknad än en hantverkare. Men frågan är hur stora stordriftsnackdelar det också finns? Och argumentet för stordriftsfördelar kan (och har) också användas som ett argument för monopol (nationella eller internationella). Däremot är givetvis bristande kapacitet eller helt enkelt avsaknad av resurser ett skäl till handel. Salt och metaller har ju handlats sedan "tidernas begynnelse". Men den typ av handel har väldigt litet att göra med frihandel i kapitalistiska ekonomier. Och mycket sällan har den varit "fri".
Jovisst. Jag ville bara påpeka att det finns för- och nackdelar, och att de kan vara olika fördelade på olika sorts verksamhet.
Det finns en ovana att betrakta alla ekonomiska aktiviteter som "samma sak", som påverkar världen lika och som påverkas lika av världen, och som därför mår bra av samma sorts politik. Otvivelaktigt är det mainstreamekonomerna som har startat den ovanan, med sitt abstrakta sätt att se på världen.
Men alla ekonomiska aktiviteter är unika och påverkas väldigt olika av identiska omständigheter. Jordbruk har inga stordriftsfördelar och mår därför illa av frihandel. Till exempel. Men det fattar varken europeiska politiker eller den sovjetnomenklatura som ivrade för så stora jordbruk som det bara gick.
Det finns ytterligare en post på frihandelns minussida. Det är att företag som arbetar på hemmamarknaden har ett intresse av hög köpkraft medan företag som arbetar på export har ett intresse av att hålla nere lönerna.
Alf Johansson och Lars Ekdahl påpekade i en artikel, Den historiska kompromissen som tillfällig maktallians, 1996, att socialdemokraternas sista chans att få nån sorts folkligt mandat var kärnkraftsstriden 1980. De valde där samma sida som exportindustrin, med dess intresse av nerskärningar, istället för att välja energihushållning, som hade kunnat skapa en ny dynamisk hemmamarknadsindustri med sådanas behov av hög köpkraft och allmänt välstånd. De påpekar också att socialdemoraterna en gång blev mäktiga för att de allierade sig med vad som då var hemmamarknadsindustri men som tyvärr med Marshall-pengarna blev exportindustri.
Så allt handlar inte om branschers omedelbara ekonomiska behov, sociala faktorer spelar stor roll.
Gunnar, men om vi utesluter livsmedelsindustrin och jordbruket från diskussionen, skulle då inte varje land som inför måttlig protektionism behöva mer energi, infrastruktur, råvaror, kapital och arbetskraft (människor), som redan idag är mycket ojämnt fördelade? Är inte länder vansinnigt beroende av varandra idag? Är detta möjligt med nuvarande levnadsstandard och krav på kvalitet, utseende, bekvämlighet etc. på varor och tjänster?
Man kan aldrig ändra bara en sak i komplexa system. Till att börja med är det ju så att alla länder redan har ett visst mått av protektionism. EU har ju omfattande jordbruksstöd och tullar och de tekniska handelshindren är många. Så det handlar inte om antingen - eller. Visst är länder mycket beroende av varandra och ett visst beroende är säkert bara bra. Men den extrema integrationen är inte hållbar. En ökad protektionism kommer sannolikt leda till lägre "ekonomisk effektivitet” men sannolikt till mer ekologiskt och social hållbarhet. Vilket i längden är viktigare.
Jag vill helt enkelt konstatera, med erfarenhet som grund, att människor inte kommer att stanna kvar på platser som inte kan ge tillgång till varor och tjänster.
Detta är en fråga om marknadsföring, informationspolitik och propaganda.
Hur förklarar man för människor att tillgången på varor och tjänster (särskilt billig import från avlägsna platser) kommer att bli allt mindre tillgänglig, både genom pris och utbud? Att orsakerna till sådana resultat inte bara ligger i nationell politik, utan också i det bredare internationella systemet. Kan vi räkna med fred och social harmoni när vissa inte har varor (även om de är diskretionära) och andra har ett överskott av dem?
Vem vill stödja sådana regeringar eller stanna kvar på sådana platser?
Slutsats: hittills är detta praktiskt taget omöjligt att genomföra, utan juridiska extremer och införandet av ett autokratiskt system.
Idag är minimipensionen i Ukraina 50 euro! Vem kan överleva på sådana inkomster? Minimilönen är inte mycket högre.
Och myndigheterna undrar varför befolkningen inte vill slåss och lämnar landet.
Den doktrinärt påbjudna frihandeln har lett till förbud mot utvecklingspolitik, dvs statligt pådriven industrialisering, i länder som inte har vågat sätta sig upp mot systemet. Dvs i praktiken Latinamerika, Afrika och Västasien. Syd- och Ostasien har struntat i reglerna och bedrivit utvecklingspolitik ändå – med framgång. De har varit tillräckligt stora eller av annan anledning betydelsefulla för att de gamla industriländernas inte skulle våga ge sig på dem.
Så jag antar att minskad prestige för frihandelsdoktrinen gör det möjligt för alla underförsörjda länder att industrialisera och således få tillgång till det mesta de behöver.
Återstår en del naturligt givna olikheter, som det även i fortsättningen är rimligt att handla med. Men det var det ju även på 50-talet då frihandelsdogmatiken var tillfälligt svag.
Jag håller inte med honom i mycket, men just själva ansatsen att själva poängen med frihandel är att den inte är rättvis, köper jag. https://www.forbes.com/sites/jeffreydorfman/2018/02/11/the-whole-point-of-free-trade-is-that-its-not-fair/
Det finns ett viktigt skäl för frihandel, och det är stordriftsfördelarna. Att ha en stor fabrik för många fler kunder än de som finns i landet blir billigare än att var och en ska ha sin lilla. Men då måste man ju också kunna byta grejer med varann.
Men stordriftsfördelar finns inte inom jordbruket (annat än att storbonden kan ha politiska försänkningar), så där gäller inte detta argument. Där är det, som Keynes sa, bättre att ha produktion och konsumtion inom samma nationella organisation. Det är så att säga defaultlösningen om stordriftsfördelar inte finns.
Ytterligare ett skäl för frihandel kan vara att produktionskapaciteten är så hög att man gärna kan sälja lite till utlandet, eller så låg att man måste köpa från utlandet. Men det kan ju fixas med handelsavtal.
Jovisst finns det stordriftsfördelar, och redan Adam Smith påpekade att en fabrik behöver en större marknad än en hantverkare. Men frågan är hur stora stordriftsnackdelar det också finns? Och argumentet för stordriftsfördelar kan (och har) också användas som ett argument för monopol (nationella eller internationella). Däremot är givetvis bristande kapacitet eller helt enkelt avsaknad av resurser ett skäl till handel. Salt och metaller har ju handlats sedan "tidernas begynnelse". Men den typ av handel har väldigt litet att göra med frihandel i kapitalistiska ekonomier. Och mycket sällan har den varit "fri".
Jovisst. Jag ville bara påpeka att det finns för- och nackdelar, och att de kan vara olika fördelade på olika sorts verksamhet.
Det finns en ovana att betrakta alla ekonomiska aktiviteter som "samma sak", som påverkar världen lika och som påverkas lika av världen, och som därför mår bra av samma sorts politik. Otvivelaktigt är det mainstreamekonomerna som har startat den ovanan, med sitt abstrakta sätt att se på världen.
Men alla ekonomiska aktiviteter är unika och påverkas väldigt olika av identiska omständigheter. Jordbruk har inga stordriftsfördelar och mår därför illa av frihandel. Till exempel. Men det fattar varken europeiska politiker eller den sovjetnomenklatura som ivrade för så stora jordbruk som det bara gick.
Det finns ytterligare en post på frihandelns minussida. Det är att företag som arbetar på hemmamarknaden har ett intresse av hög köpkraft medan företag som arbetar på export har ett intresse av att hålla nere lönerna.
Alf Johansson och Lars Ekdahl påpekade i en artikel, Den historiska kompromissen som tillfällig maktallians, 1996, att socialdemokraternas sista chans att få nån sorts folkligt mandat var kärnkraftsstriden 1980. De valde där samma sida som exportindustrin, med dess intresse av nerskärningar, istället för att välja energihushållning, som hade kunnat skapa en ny dynamisk hemmamarknadsindustri med sådanas behov av hög köpkraft och allmänt välstånd. De påpekar också att socialdemoraterna en gång blev mäktiga för att de allierade sig med vad som då var hemmamarknadsindustri men som tyvärr med Marshall-pengarna blev exportindustri.
Så allt handlar inte om branschers omedelbara ekonomiska behov, sociala faktorer spelar stor roll.
Gunnar, men om vi utesluter livsmedelsindustrin och jordbruket från diskussionen, skulle då inte varje land som inför måttlig protektionism behöva mer energi, infrastruktur, råvaror, kapital och arbetskraft (människor), som redan idag är mycket ojämnt fördelade? Är inte länder vansinnigt beroende av varandra idag? Är detta möjligt med nuvarande levnadsstandard och krav på kvalitet, utseende, bekvämlighet etc. på varor och tjänster?
Man kan aldrig ändra bara en sak i komplexa system. Till att börja med är det ju så att alla länder redan har ett visst mått av protektionism. EU har ju omfattande jordbruksstöd och tullar och de tekniska handelshindren är många. Så det handlar inte om antingen - eller. Visst är länder mycket beroende av varandra och ett visst beroende är säkert bara bra. Men den extrema integrationen är inte hållbar. En ökad protektionism kommer sannolikt leda till lägre "ekonomisk effektivitet” men sannolikt till mer ekologiskt och social hållbarhet. Vilket i längden är viktigare.
Jag delar din åsikt.
Jag vill helt enkelt konstatera, med erfarenhet som grund, att människor inte kommer att stanna kvar på platser som inte kan ge tillgång till varor och tjänster.
Detta är en fråga om marknadsföring, informationspolitik och propaganda.
Hur förklarar man för människor att tillgången på varor och tjänster (särskilt billig import från avlägsna platser) kommer att bli allt mindre tillgänglig, både genom pris och utbud? Att orsakerna till sådana resultat inte bara ligger i nationell politik, utan också i det bredare internationella systemet. Kan vi räkna med fred och social harmoni när vissa inte har varor (även om de är diskretionära) och andra har ett överskott av dem?
Vem vill stödja sådana regeringar eller stanna kvar på sådana platser?
Slutsats: hittills är detta praktiskt taget omöjligt att genomföra, utan juridiska extremer och införandet av ett autokratiskt system.
Idag är minimipensionen i Ukraina 50 euro! Vem kan överleva på sådana inkomster? Minimilönen är inte mycket högre.
Och myndigheterna undrar varför befolkningen inte vill slåss och lämnar landet.
Liknande processer kommer att ske överallt.
Den doktrinärt påbjudna frihandeln har lett till förbud mot utvecklingspolitik, dvs statligt pådriven industrialisering, i länder som inte har vågat sätta sig upp mot systemet. Dvs i praktiken Latinamerika, Afrika och Västasien. Syd- och Ostasien har struntat i reglerna och bedrivit utvecklingspolitik ändå – med framgång. De har varit tillräckligt stora eller av annan anledning betydelsefulla för att de gamla industriländernas inte skulle våga ge sig på dem.
Så jag antar att minskad prestige för frihandelsdoktrinen gör det möjligt för alla underförsörjda länder att industrialisera och således få tillgång till det mesta de behöver.
Återstår en del naturligt givna olikheter, som det även i fortsättningen är rimligt att handla med. Men det var det ju även på 50-talet då frihandelsdogmatiken var tillfälligt svag.