Självmål i livsmedelsstrategins mål
Livsmedelsstrategin säger inget om de stora förändringar som skulle krävas för att uppnå målen för ökad produktion. Har departementet överhuvudtaget räknat på det?
I tre tidigare artiklar har jag diskuterat de föreslagna produktionsmålen i livsmedelsstrategin (för kött, mjölk och spannmål). När man sedan summerat de föreslagna målen inser man att de hela inte alls går ihop. Jag skrev nedanstånde debattartikel i ATL:
I den uppdaterade livsmedelsstrategin anges tänkbara mål för den svenska marknadsandelen för kött och mjölkekvivalenter på 80 procent och spannmål 150 procent. Detta skall jämföras med 71 procent för mjölk och kött samt 118 procent för spannmål idag. Trots att det tog två år att formulera den uppdaterade livsmedelsstrategin verkar ingen ansvarig ha räknat på vad som skulle krävas för att uppfylla detta.
Om mjölk- och köttproduktionen skall öka från en marknadsandel på 71 procent till 80 procent kommer det att gå åt ytterligare cirka 230 000 ton spannmål, 293 000 ton vall (ts), 116 000 ton bete (ts), 97 000 ton ärtor, bönor, rapsfrö mm samt 66 000 ton proteinfoder. Detta grundar sig på den faktiska användningen i dagens produktion enligt den rapport om foderanvänding i den svenska djurhållningen som undertecknad har gjort åt WWF, och en lika stor procentuell ökning av djurslagen nöt, gris och kyckling. Marknadsandelen kommer då att gå från 56 procent till 63 procent på nöt, från 81 procent till 91 procent på gris och från 72 procent till 81 procent på kyckling.
Med ett ökat behov av spannmål till djuren och en samtidigt ökad marknadsandel från 118 procent till 150 procent kommer den totala spannmålsskörden behöva öka från cirka 5,45 miljoner ton (femårsgenomsnittet 2020-2024) till 7,22 miljoner ton. Detta skulle med oförändar hektarskörd kräva 320 000 hektar mer åkermark. Utöver det kommer det behövas minst 100 000 hektar åker och 40 000 hektar betesmark för annat än spannmål för den ökade mjölk- och köttproduktionen.
Ekvationen kan bara gå ihop genom antingen en mycket omfattande nyodling, en kraftigt ökad foderimport, minskad konsumtion av mjölk och kött eller extremt stora och snabba skördeökningar. Inget av dessa diskuteras i strategin.
Det är osannolikt att skördarna skulle kunna öka snabbt. Skördenivån på vårsäd har inte ökat alls på trettio år. medan skördarna av höstäd, främst höstvete, har ökat något. Ökade priser på konstgödsel och allt mer restriktiva regler för kemiska bekämpningsmedel talar också emot några betydande skördeökningar. Nyodling borde kunna ske, men det bryter mot EU:s avskogningsförordning. Ökad foderimport verkar inte förnuftigt medan minskad konsumtion av importerat kött och mjölkprodukter skulle kunna vara en utväg. Det finns dock inget i strategin som stöder att en minskad konsumtion skulle gynna svenskt kött och ost.
Mycket talar också för att mina beräkningar snarare är i underkant: Eftersom den åkermark som tagits ur bruk eller trädas idag i genomsnitt är sämre den brukade arealen kommer man inte att kunna få lika höga skördar på den marken. Djuren äter idag mycket bi-produkter men det finns inget som tyder på att mängden biprodukter kommer att öka, vilket gör att det skulle gå åt mer odlade grödor än i mina beräkningar. Jag har heller inte tagit hänsyn till en ökande befolkning vilket givetvis ökar arealbehovet än mer.
Den uppenbara lösningen på ekvationen är att slopa tanken på att vi kraftigt skall öka spannmålsexporten. Det svenska lantbruket kan skapa väldigt mycket mer värde och mervärden om vi istället ökar självförsörjningen av animalieprodukter, frukt, grönsaker, potatis och andra grödor som vi importerar i dagsläget.
Huvudpoängen med min debattartikel var att strategin inte alls diskuterar vad som skulle krävas för att uppnå en produktionsökning i den här skalan. Det finns inget i det fokus på lönsamhet och konkurrenskraft som påstås prägla livsmedelsstrategin som magiskt skulle öka produktionen. 1949 producerades 5 miljoner ton mjölk av 300 000 gårdar med ett genomsnitt av 5 kor per gård. Idag producerar färre än 3 000 gårdar med genomsnittligt över 100 kor 2,8 miljoner ton mjölk. Det visar med all tydlighet att fortsatt rationalisering, strukturomvandling och ökad lönsamhet inte leder till ökad produktion.
Man kan givetvis spekulera i andra varianter om hur produktionen i Sverige skulle kunna se ut utan nyodling. En del har framfört att vi skulle kunna slakta ut nöjeshästarna vilka använder cirka 10 procent av Sveriges åkermark. En annan variant är att vi minskar konsumtionen av animaliska livsmedel. Jag förespråkar en storskalig övergång till ekologiskt lantbruk och i och med att skördarna blir lägre skulle behovet av mark bli större. Samtidigt skulle produktionen av idisslare bli mer konkurrenskraftig medan spannmålsuppfödda djur, i första hand kyckling och i viss mån gris skulle minska kraftigt (kolla priset på ekologisk kyckling i affären så förstår du). Jag har utvecklat ett sådant scenario i den här artikeln.
Nyodling/återuppodling
Det är heller inget dåligt alternativ att odla upp en del av den igenlagda åkern, utan tvärtom. Åker har i första hand lagts ned i de bygder där jordbrukandet är svårare och förhållandena sämre. Men för den biologiska mångfalden och landsbygdsutvecklingen vore ett återuppodlande av mark i skogs och mellanbygder en fördel. I de mer intensivt brukade delarna av landet vore det dock en fördel om en mindre del åkermark kunde återgå till att vara de kärr eller skog som de var tidigare. Vi måste också vara medvetna om att både klimatpolitiken och EU:s naturrestaureringslag driver på för att jordbruksmark skall återvätas, även om inga definitiva beslut är fattade ännu.
Som nämnts ovan gör EU:s avskogningsförordning det tekniskt sett omöjligt att nyodla/återuppodla på sådan mark som idag klassas som skog. Det är egentligen inte förbjudet, men eftersom man inte får sälja virket och marken inte får användas för nötkreatur (eller ja, den får användas men köttet får inte säljas) är det verkliga utrymmet för att odla upp mark som klassas som skog, vilket sannolikt är det mesta av den mark som potentiellt skulle kunna återuppodlas, mycket litet.
Summan av kardemumman är att det finns väldigt många diskussioner som triggas av den typ av mål som finns i livsmedelsstrategin. Men strategin blundar helt för detta. Uppdraget till Jordbruksverket är att undersöka: ”hur man kan förbättra och konkretisera uppföljning och mätning av livsmedelsproduktionen i Sverige genom att ta fram underlag för att bedöma möjlig produktionsökning över tid med en kontrollstation 2030.”
Ungefär som klimatmål, eller millenniemål. Man tycks inte förstå att man behöver göra något för att nå fram till sina önskade mål. Kanske man föreställer sig att jultomten ska fixa det bara man skriver en önskelista?